Tanterna på bänken

Egentligen skulle jag har gymmat idag, men det slutade med att jag cyklade till Boulonger och sprang runt "sjöarna" i stället. Allt började så bra med att jag spang förbi 2 söta tanter som satt på en parkbänk i solen och lyssnade på fågelkvitter. Jag började fundera på om det är så jag kommer sitta så med min bästa kompis när vi blir lika gamla som de är. Undra om vi kommer prata om snygga killar och vilda fester lika mycket då som vi gör nu, eller om samtalen mer kommer att handla om blommor och virkning.

När jag springer som bäst i min egna lilla värld, så ramlar ena hörluren ut och lägger sig lite snyggt på min axel. Jag stoppar snabbt och smidigt tillbaka den i örat igen och då är det självklart vänster hörsnäcka som liksom för att jävlas faller ur. Jag börjar känna mig smått irriterad och trycker hårt in hörsnäckan i örat, för att på något vis berätta för den att det är här du ska vara nu... När väl båda hörlurarna är på plats igen inser jag att att det är glapp i telefonen (eller lurarna, vad vet jag) så musiken kommer mer stötvis. Ljudet lever sin egna lilla värld och jag ska tydligen bara gilla läget. Jag märker hur jag blir med och mer förbannad och nästa gång jag ser tanterna på bänken känner jag mig inte alls lika glad och positiv som förra varvet.

Men hur kan man tillåta sig att bli så arg och förbannad över sådanna småsaker? Vid 23 års ålder ska man ju vara mogen nog att förstå att tekniken inte alltid kommer att fungera på ett tillfredställande sätt och att det inte är någonting att flippa ur på. Men jag antar att jag inte är som alla andra, för ibland blir jag faktiskt arg och tycker att det är helt befogat.

Och vidare kan jag meddela att bänkjäveln faktisk stod i skuggan och inte i solen!