Det första jag ser när jag har svängt ut från min gata, är ett par som går med stavar riktigt, riktigt fort. Utan att tänka på det börjar jag snegla på hur det är meningen att man ska hålla stavarna när man promenerar. Men innan jag ens hann börja studera detta har det redan hunnit passera förbi mig. Det går så fort att det nästan gnistrar när stavarna slår i backen och ljudet efter dem ekar fortfarande i mitt huvud.
Mitt nyss så höga självförtroende sjunk där och då ner till asfalten... Hur ska lilla jag kunna gå sådär fort med mina stavar, när jag inte ens kan få armarna att fungera ihop med benen?
Fast efter att ha slagit mig själv på benen x antal gånger och nästan ramlat på grund av stavarna fällde mig, fick jag tillslut in en rytm, ja typ i alla fall. Det kändes som att vi kanske kommer bli kompisar trots allt, kanske inte idag och inte imorgon, men snart... Tills dess, well, kämpa på där ute, för det är vad jag också kommer att göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar