Han heter Emil....

Min onsdagsmorgon började med en uppfriskande promenad i regnet med bästa mamma. Redan från början inser jag hur fruktansvärt kallt det är och försöket i panik föra pannbandet längre ner.
Vinden viner i öronen och både jag och mamma har vid det här laget, dragit ner våra huvor så långt, att det är svårt att urskilja om vi får möte eller inte.

Plötsligt hör jag mamma ropa genom vinden,
- Emil, han heter Emil.
Jag vrider och vänder på mig för att få syn på vem nu detta kan vara, men gatan är helt ödelagd.
- Vad pratar du om, skriker jag för att överrösta vinandet och får samtidigt en deciliter regnvatten i munnen.
- Ja, stormen såklart, säger hon och ler, han heter Emil. (.......)