Det okända

Då var jag alltså påväg igen, åter igen påväg mot det okända och nya äventyr utan några tydliga mål (vilket faktiskt egentligen är ganska olikt mig). Det är inte så att jag skulle säga att det är dags för ett nytt kapitel, utan jag skulle snarare ser det som en fortsättningen på ett gammalt och halvläst.

För att ni kanske ska förstå mer vad jag menar nu, kan ni försöka föreställa er att ni börjat läsa en intressant bok, men istället för att läsa färdigt, stannar ni upp mitt i ett kapitel, ja till och med mitt i en mening. Er tanke är självklart att fortsätta senare, den beryktade "om en stund", men trots att boken är riktigt bra, uppenbarar sig aldrig det där tillfället och den påböjade boken på nattduksbordet förblir orörd.

Att boken i denna lilla historia egentligen representerar mitt liv behöver jag kanske inte förklara. Jag är en person som bry mig väldigt mycket om alla andra, ibland kanske lite väl mycket. Jag vill att alla ska må så bra som möjligt, att alla ska leva sina liv fullt ut. Är det då någon som inte gör det, eller verkar ledsen eller nere, ser jag det som mitt uppdrag att lösa och åtgärna problemet. En god sida hos mig kan tyckas, men tyvärr har denna sida hos mig också medfört att jag har satt min egen bok på pause, en historia som jag såklart skulle läsa vidare i...lite senare.

Att bry sig om andra människor, vara en god medmänniska, kamrat och vän är jätteviktigt. Men om du inte hittar tiden till dig själv och ditt eget välbefinnande, kommer du tillslut förr eller senare tömma ut dina energidepåer.

Se till att ta hand om dig själv, för det är du faktiskt värd <3

Mot Rhodos